Det ärver man ju...

När jag pratade med BUP i den inledande intervjun om min dotter och hennes eventuella ADHD, så kom frågan "Finns det någon ärftlig faktor i släkten?"

Och jag svarade helt ärligt. Jo, det finns det nog. Vi har både det ena och det andra här och där i släktträdet, och så avslutade jag lite skämtsamt: "Jag själv har ingen diagnos... men jag borde nog ha det."

Hon skrattade inte. Hon svarade istället med fullkomlig uppriktighet: "Vet du, jag tänkte på det när vi inledde det här samtalet!" Vad som hände i början av samtalet? Inget dramatiskt. Jag sa bara något i stil med att jag behövde samla mina egna tankar lite innan jag kunde svara på en av frågorna hon ställde. Det räckte tydligen. ADHD-radarn var igång.

Diagnos eller bara självkännedom?

Sanningen är att jag ganska länge misstänkt att jag själv har odiagnosticerad ADHD. Jag känner igen så mycket av det jag nu ser hos mitt barn. Tankarna som springer åt alla håll, svårigheten att få saker gjorda trots goda intentioner, överväldigandet när det blir för mycket runt omkring. Ni vet – livet.

Jag har funderat på att försöka dra igång en utredning även för mig själv. Men... det känns som ett projekt. Och ni vet vad vi med misstänkt ADHD tycker om projekt som kräver flera steg och mycket tålamod. (Spoiler: vi gör annat istället. Som att byta karriär, till exempel.)

Jag fyller snart 50. Jag har trots allt tagit mig hit utan en diagnos, och bara att ha insikten om att jag troligen har ADHD gör faktiskt skillnad. Jag kan anpassa saker i mitt liv. Strukturera om. Säga nej till det som dränerar mig. Göra mer av det som får mig att fungera. Som att byta yrke, eller skaffa tre kalendrar, eller städa hela huset när jag egentligen skulle skriva ett mejl. Små grejer.

Så just nu lutar jag åt att fortsätta med självkännedom istället för formell utredning. Men vem vet? Om ytterligare ett samtal börjar med "jag tänkte faktiskt på det..." så kanske jag tar steget.