Du lever inte för att vara fin på bild – du lever för att samla minnen

Det är märkligt ändå, hur man kan se tillbaka på gamla bilder och minnas exakt hur man kände sig i stunden. Jag kan titta på foton från när jag var yngre och tänka “herregud vad fin jag var där”, samtidigt som jag vet att jag i exakt den stunden troligen drog in magen, tänkte på hur min arm såg ut och oroade mig för om håret låg rätt.

Nu, några år äldre och oändligt mycket tryggare, har jag släppt allt det där. Jag tar bilder ändå. Även om jag är svettig, osminkad, har tofs på huvudet och trötta ögon. För det är inte bilden som är viktig – det är ögonblicket.

Jag lever inte mitt liv för att se bra ut i nån annans flöde. Jag lever mitt liv för mig. För att få skratta, för att få vara med mitt barn, för att mata fåglar, dricka kaffe i solen och ha lite glitter på ögonlocken en tisdag om jag känner för det.

Och jag vill minnas allt det där. Inte bara de dagar då jag orkade sminka mig.

Det är kanske det absolut bästa med att bli äldre – att man inte längre behöver jaga bekräftelse i varje liten del av livet. Den där osäkerheten man bar som en extra hud i tonåren och tjugoårsåldern? Den är avskalad nu. Inte för att jag alltid känner mig fantastisk, utan för att jag har förstått att det inte spelar någon roll vad någon annan tycker.

Så här är en liten påminnelse till dig också: Du lever inte för att vara vacker på bild. Du lever för att vara här. För att uppleva. För att minnas. Och alla de där bilderna som inte blev “perfekta” – det är ofta dom du kommer vara gladast att ha kvar senare. För att de visar dig, mitt i livet. På riktigt.