Väntar på jobb inför flytten till Lappland – nu börjar jag bli otålig

Kan jag bara få det där jobbet nu, tack?

Jag väntar fortfarande på besked om jobbet jag har sökt inför flytten norrut.

Och jag börjar bli lite otålig.

Eller ja, jag har väl egentligen varit otålig sedan ungefär fem minuter efter att jag skickade in ansökan, men nu tycker jag faktiskt att det börjar bli dags att få veta någonting.

Det sista jag hörde var att jag var den enda utbildade förskolläraren som hade sökt tjänsten. Sedan dess har det varit tyst.

Idag, när jag skriver det här inlägget, går ansökningstiden ut. Så jag hoppas verkligen att det börjar hända lite saker nu.

Jag och väntan är ingen lyckad kombination. Jag är van vid att saker händer ganska snabbt. När jag väl har bestämt mig för någonting vill jag helst sätta igång direkt, lösa det som behöver lösas och sedan gå vidare till nästa steg.

Det här med att vänta på att långsamt malande kvarnar ska bli färdiga är inte riktigt min starkaste gren.

Och jag förstår förstås att en rekryteringsprocess måste få ta sin tid. Det finns rutiner att följa och beslut som ska fattas. Men ändå.

Lite yalla yalla, tack?

Jag inser att det kanske låter lite arrogant, men jag skulle faktiskt bli väldigt förvånad om jag inte fick tjänsten. Inte för att jag på något sätt anser mig vara oersättlig, utan framför allt för att jag enligt den senaste informationen var den enda sökande med förskollärarlegitimation.

Det känns ju ändå som ett ganska bra utgångsläge.

Men tills jag har ett anställningsavtal framför mig är ingenting klart.

Och det är just det som är så frustrerande.

För att göra situationen lite mer intressant har jag ju redan sagt upp vår lägenhet här i Örebro.

Det beslutet tog jag innan jag hade fått något definitivt besked om jobbet.

Jag vet.

Det är kanske inte det mest försiktiga sättet att planera en flytt på.

Men alternativet var att riskera att stå med dubbla hyror i januari, vilket skulle innebära en boendekostnad på nästan 19 000 kronor den månaden.

Det är pengar jag helt enkelt inte har lust att lägga på dubbelt boende om jag kan undvika det.

Så jag tog en chansning.

Jag har sagt upp lägenheten, bokat flyttfirma och planerat för att vi ska flytta strax före jul.

Och nu väntar jag alltså på att någon ska tala om för mig om jag faktiskt har ett jobb att flytta till.

Får jag inte tjänsten blir situationen onekligen lite besvärlig. Eller, för att uttrycka det lite mindre diplomatiskt: då sitter jag lite i skiten.

Men det problemet får jag väl ta om det uppstår.

Det är nämligen inte bara själva jobbet jag väntar på.

Ett påskrivet anställningsavtal skulle sätta igång en hel liten kedjereaktion av saker som just nu står på paus. Till att börja med innebär det förstås att jag vet att vi faktiskt har en försörjning när vi flyttar.

Men det innebär också att jag får 10 000 kronor i inflyttningsgåva, och de pengarna är väldigt välkomna, eftersom de tillsammans med det jag redan har sparat skulle innebära att jag äntligen har råd att köpa en bil.

Körkortet är ju numera avklarat, så nu är det faktiskt bilen som saknas för att vi ska kunna ta oss norrut på egen hand.

Dessutom skulle ett anställningsavtal innebära att jag äntligen kan lämna in min formella uppsägning på jobbet här i Örebro.

Min chef vet redan att jag planerar att sluta och flytta, så det kommer inte direkt som någon överraskning. Men jag tänker förstås inte säga upp min anställning officiellt innan jag vet att jag har ett nytt jobb.

Så just nu är det egentligen en enda sak som håller flera andra saker tillbaka.

Jag behöver få det där jobbet.

Kan vi bara komma vidare nu?

Det är lite märkligt att tänka på hur mycket som har hänt på så kort tid.

För några månader sedan var flytten mest en tanke om någonting vi kanske skulle göra till sommaren.

Nu har jag tagit körkort, sagt upp lägenheten, bokat flyttfirma och börjat planera hur vi ska få med oss hela familjen till Lappland innan jul.

Det enda som egentligen saknas är den där ganska viktiga detaljen med ett nytt jobb.

Och en bil.

Men bilen löser sig förhoppningsvis så fort jobbet är klart.

Så nu håller jag tummarna för att telefonen ringer eller att det dyker upp ett mejl inom de närmaste dagarna.

Jag behöver inte ens något särskilt högtidligt besked.

Ett enkelt "Hej, vi vill anställa dig" räcker alldeles utmärkt.

Sedan kan vi skriva papper, köpa bil, säga upp oss och fortsätta med resten av flyttkaoset.

Yalla yalla!