Förändring, oro och en trött hjärna – när jobbet stökar till mer än schemat

I natt drömde jag ovanligt röriga drömmar. Sådana där saker bara händer, utan att jag kan påverka, stoppa eller styra riktningen. Jag vaknade med den där tunga känslan i kroppen, som om hjärnan jobbat övertid utan att egentligen komma någon vart.

Jag tror att det är förändringarna på jobbet som försöker hitta ett fack att landa i.

Om några dagar kommer nio kollegor att få besked om att de måste byta arbetsplats. Det finns helt enkelt för få barn inom förskolan, och konsekvenserna blir stora. Även om jag själv, rent krasst, sitter relativt säkert just nu, så påverkar det ändå. Arbetslag kommer splittras, nya konstellationer skapas, människor vi tycker om försvinner ur vardagen. Och mitt i allt det där finns risken för slitningar, konflikter och en allmän känsla av oreda.

Och just rörigt är inte det jag har mest överskott för just nu.

Jag märker hur min hjärna reagerar på att saker inte går att kontrollera. På att beslut fattas ovanför oss, och att vi bara får anpassa oss efter något som redan är bestämt. Det är nog där drömmarna kommer in. Ett försök att bearbeta känslan av att stå bredvid och se saker förändras, utan att kunna göra särskilt mycket åt det.

Jag vet att det förmodligen blir bra på sikt. Det brukar bli det, på ett eller annat sätt. Men just nu känns det mest som om hjärnan är lite matt, lite överbelastad, och inte riktigt redo för fler ommöbleringar vare sig mentalt eller praktiskt.

Kanske är det okej att bara konstatera det. Att allt inte behöver lösas direkt. Att förändring kan få vara obekväm en stund, innan den hittar sin form.