Jag har börjat löpträna igen – efter nästan nio år utan löpning

Jag har börjat löpträna igen. Eller ja… typ. Jag vet inte riktigt om man kan kalla det för löpträning ännu.

Det känns mer som att jag har börjat träna på att röra mig snabbare än promenadfart.

Men någonstans måste man ju börja.

Innan jag fick barn sprang jag faktiskt ganska regelbundet. Jag anmälde mig till lopp, tränade flera gånger i veckan och såg mig själv som en person som sprang. Inte särskilt snabbt, inte särskilt elegant, men ändå. Jag sprang. Sedan kom livet emellan.

Först barn. Sedan jobb. Sedan företag. Sedan allt annat som också ska få plats i ett dygn som envist vägrar innehålla fler än 24 timmar.

Och plötsligt har det gått nästan nio år sedan jag senast gjorde något mer avancerat än att promenera.

Nio år är lång tid.

Så när jag nu bestämde mig för att börja igen var det väldigt viktigt för mig att inte gå ut för hårt. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det är ett säkert sätt att få ont någonstans och sedan ge upp. Istället följer jag ett extremt lätt nybörjarprogram. Ett sådant där program som nästan känns lite fånigt första gången man läser det. "Men det där kan väl inte räknas som träning?"

Och sedan inser man efter några minuter att kroppen inte alls delar den uppfattningen.

Just nu handlar det inte om prestation. Inte om tider. Inte om distanser.

Det handlar om att vänja kroppen vid rörelsen igen. Att komma ihåg hur det känns att faktiskt ta några löpsteg. Att bygga upp något långsamt istället för att försöka bevisa något.

Och vet du vad?

Det känns faktiskt ganska bra.

Inte alltid under själva passet, förstås. Det finns stunder då jag är väldigt säker på att soffan hade varit ett bättre alternativ. Men efteråt känns det bra. Som att jag gör något för framtida Ebba.

Hur jag ska få ihop detta när semestern är slut och vardagen drar igång igen har jag däremot ingen aning om. Men det får bli ett problem för framtida Ebba att lösa.

Just nu fokuserar jag på att faktiskt komma igång. Att skapa vanan. Att ta mig ut.

Och om allt går enligt plan kanske jag om några månader till och med kan kalla det för löpträning utan citationstecken.