Nästan åtta veckor med Wegovy – dags att öka dosen

Nu har jag snart använt Wegovy i åtta veckor, och tog min sista dos på 0,5 mg för några dagar sedan. Det betyder att det snart är dags att öka dosen och min doktor har hoppat över 0,75 och gått direkt till 1 mg – jag vet inte om det var ett misstag eller om han har en plan, men jag tänker att jag testar och ser hur det går. Blir det för tufft får jag helt enkelt höra av mig och be om en lägre dos, det är ju inte svårare än så.

Resultatet efter de senaste fyra veckorna på 0,5 mg är inget att skriva hem om egentligen. Jag har stått still i vikt nästan hela perioden och gått ner bara ett halvt kilo på fyra veckor. Det är absolut inget konstigt – alla som någonsin försökt gå ner i vikt vet att platåer kommer lite då och då – men det är klart att det känns lite frustrerande när det gick så bra i början med första dosen på 0,25 mg.

Däremot har jag inte haft några biverkningar alls den här gången, så jag är lite nervös inför att hoppa direkt till 1 mg. Det känns som att det är där många börjar må illa, så jag håller tummarna för att kroppen fortsätter samarbeta.

Den största effekten jag märker av medicinen är fortfarande mättnaden. Jag blir mätt snabbare, och framför allt håller sig mättnaden kvar mycket längre än tidigare. Det har gjort stor skillnad i vardagen. Mitt största problem utan medicinen har alltid varit att jag är konstant hungrig – och då menar jag verkligen konstant. Det finns liksom ingen paus. Nu har det svängt åt andra hållet och jag har svårt att få i mig allt jag borde äta, vilket förstås också har sina utmaningar.

Vi hade studiedag nyligen och det bjöds på fika på eftermiddagen. Jag åt en bulle vid tretiden och var fortfarande proppmätt när det var dags för middag flera timmar senare. Jag försöker också klämma in en shake med proteinpulver och kollagen någon gång under dagen, men det är svårt att hitta en tidpunkt som inte sabbar resten av dagens måltider.

Överlag mår jag väldigt bra på medicinen hittills. Effekten finns där, även om vikten står still just nu, och jag känner mig ändå hoppfull inför nästa steg. Jag försöker påminna mig själv om att det här är en långsiktig process och inte en snabbfix – och så länge kroppen mår bra och jag märker positiva förändringar så får resten ta den tid det tar.