Del 2: Det började med förtroende – och slutade i total katastrof

Jag litade på honom. Det är egentligen där allt börjar. Med tillit.

Vi hade en vardag där jag jobbade nätter och sov på dagarna. Han var arbetslös i perioder, ibland hade han dagjobb, och eftersom jag behövde sova inför mina arbetspass var det han som tog hand om det praktiska – hämta posten, betala räkningar, ta ut pengar från mitt konto. Vi hade en överenskommelse. Jag tjänade pengarna, han tog ansvar för att se till att räkningarna blev betalda. Ett ganska klassiskt upplägg. Jag var ung, ville tro gott om människor och hade aldrig varit med om något som liknade det som snart skulle hända.

Det började med små, nästan omärkliga förändringar. En telefon som plötsligt blev avstängd. Ett elavbrott som skylldes på något tekniskt fel. Märkliga brev som “råkat kastas” av misstag. När jag frågade fick jag alltid ett snabbt svar – han skulle kolla, han skulle fixa, det var säkert något missförstånd. Och jag trodde honom. Förstås. Jag ville ju tro honom. Det var enklare att tänka att världen krånglade, än att den jag delade livet med ljög för mig.

Han var dessutom skicklig på att få mig att tvivla på mig själv. Jag var trött, överarbetad, känslomässigt utsliten. Och varje gång jag ifrågasatte något lyckades han vända det till att det var jag som var orättvis. "Tror du inte jag gör mitt bästa? Ska jag få skit för att JAG försöker sköta allt när du sover hela dagarna?" Och det där satte sig. Jag började tänka att det var jag som var otacksam. Att jag borde skärpa mig, vara glad att någon hjälpte till.

Gaslightingen var så effektiv att jag till slut knappt visste vad jag kände. Han hade lagt ett nät av skuld och osäkerhet runt mig – och medan jag kämpade för att få vår relation att fungera fortsatte han obehindrat att ta mina pengar och låta skulderna växa.

Och så det där med husvagnen.

Det låter nästan komiskt i efterhand, men det var allt annat än roligt då. Han övertygade mig om att han behövde ett eget boende när han jobbade på annan ort. "Det är en investering", sa han. "Jag betalar allt, men jag kan inte stå på lånet själv. Det vet du ju." Och jag – som redan bar det mesta i relationen, både känslomässigt och ekonomiskt – skrev under. Lånet var mitt, ansvaret mitt. Han betalade inte en enda krona.

Det är svårt att beskriva känslan när verkligheten började rämna. Det var ingen stor dramatisk avslöjandescen. Inga chockerande uppvaknanden med bevis i handen. Det var mer som att ögonen långsamt började öppna sig – och jag insåg att det jag trodde var vårt liv, vår vardag, vår plan – bara var min illusion. Han hade redan lämnat det där "vårt" för länge sen. Jag var ensam, och det var jag som skulle stå kvar med allt.

När jag väl insåg vidden av det hela hade det redan gått långt. För långt. Räkningar hade blivit till påminnelser. Påminnelser till krav. Krav till inkassokrav. Inkassokrav till ärenden hos Kronofogden. Allt stod i mitt namn. Allt var mitt ansvar. Och ingen kunde längre rädda mig – utom jag själv.