Del 3: När allt rasade – och jag stod ensam med skulder jag inte skapat

Det fanns en dag när allt föll på plats. Inte på ett positivt sätt, utan på det där sättet som får marken att gunga under en. När bitarna till slut klickar ihop och bilden man ser är så otäck att man knappt kan ta in den. Jag minns inte exakt vilken dag det var – men jag minns känslan. Den där iskalla, illamåendeframkallande insikten: Han har lurat mig. Han har förstört mitt liv.

Jag var skyldig pengar till alla man kan tänka sig. Kronofogden. Banken. Inkassobolag jag aldrig hade hört talas om. Jag började öppna brev som jag hittade gömda längst in i kökslådorna, bakom gamla manualer och kvitton. Fönsterkuvert med hot om indrivning. Fakturor på summor jag inte ens visste att vi var skyldiga. Och allt – precis allt – stod i mitt namn.

Telefonen var redan avstängd. Vi hade ingen el några timmar en dag innan han "fixade det", och nu förstod jag vad det egentligen handlat om. Hyran hade inte blivit betald på flera månader. Han hade tömt mitt konto – månad efter månad – och använt pengarna till vad han ville. Jag visste fortfarande inte exakt hur mycket, men jag förstod att det rörde sig om enorma summor.

Jag konfronterade honom. Eller… jag försökte. Men där fanns ingen ånger. Ingen ursäkt. Bara en axelryckning. "Det ordnar sig väl", sa han. Som om det var ett parkeringsbötesbelopp, inte ett förstört liv. Det slog mig i samma ögonblick att han aldrig hade tänkt ta ansvar. Han hade aldrig tänkt hjälpa till att reda ut något. Det var som att se en främling – någon jag delat mitt liv med men som i själva verket bara utnyttjat mig.

Och jag önskar att jag kunde säga att jag lämnade honom direkt. Men det gjorde jag inte. För så enkelt är det inte när man är djupt inne i en destruktiv relation. När man är nedbruten, skuldbelagd, rädd. Jag var i chock. Jag var förtvivlad. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Lägenheten var på väg att gå förlorad. Jag kunde inte få någon annan bostad – jag hade ju betalningsanmärkningar nu. Jag hade inga sparpengar, inget skyddsnät, inget eget utrymme att landa på. Jag var i praktiken hemlös.

Under flera år framöver skulle jag leva som en slags osynlig hemlös. Jag hade snälla vänner som lät mig bo hos dem – på soffor, i extrarum, ibland i källare eller vindsvåningar. Jag är dem evigt tacksam, men känslan av att aldrig ha ett eget hem, aldrig kunna stänga en dörr om sig själv och känna sig trygg – den äter på en. Särskilt när man vet att man inte är där på grund av sina egna beslut, utan på grund av någon annans svek.

Och allt kändes överväldigande. Jag visste inte var jag skulle börja. Det var som att stå i ett rum fullt av rasade murar, utan en aning om var dörren fanns. Jag fick utmätning på lönen. Jag levde på 8000 kr i månaden, oavsett hur mycket jag jobbade. Jag kunde inte teckna avtal, inte hyra lägenhet, inte skaffa abonnemang. Jag hade förlorat min ekonomi, men också min frihet.

Så jag frös. Jag överlevde. Men jag frös fast. I flera år.