Del 4: Små steg, stora framsteg – vägen ut ur skuldträsket

Det tog lång tid innan jag ens kunde börja tänka på att försöka reda ut min ekonomi. I flera år var allt jag orkade att överleva. Jag gick till jobbet, betalade det allra nödvändigaste – om ens det – och försökte hålla huvudet ovanför ytan. Allt annat fick vänta. För hur börjar man ens när man har hundratusentals kronor i skulder, en trasig själ och ingenstans att bo?

Det jag minns mest från den tiden är känslan av hopplöshet. Att titta på ett brev från ett inkassobolag och känna att det inte spelar någon roll hur mycket jag vill betala – jag kan inte. Jag hade inte ens 100 kronor över efter räkningar och utmätning. Det var som att stå i kvicksand – ju mer jag kämpade, desto djupare sjönk jag.

Men till slut, när dammet lagt sig något och åren hade gått, hände något. Jag blev trött på att vara rädd. Trött på att leva i ett slags skuggland där jag aldrig riktigt fick andas. Det började med ett brev jag vågade öppna. Ett enda brev. Och där någonstans föddes tanken: Tänk om jag försöker? Bara lite?

Jag kontaktade det första inkassobolaget. Hjärtat slog i halsgropen när jag ringde. Jag var säker på att de skulle skälla på mig, eller kräva omöjliga summor. Men istället möttes jag av en människa. En riktig person som lyssnade – och föreslog en avbetalningsplan. 60 kronor i månaden. Det var vad jag klarade just då, och de gick med på det. Jag vet inte om de förstod hur stort det var för mig – men det gjorde hela skillnaden.

När jag såg att det faktiskt gick, att en skuld kunde minska även om det gick långsamt, fick jag en ny sorts drivkraft. Jag var fortfarande bostadslös i praktiken, fortfarande långt ifrån fri – men jag hade ett mål. Jag hade ett första steg.

Och så började jag beta av dem, en efter en. Jag kontaktade nästa inkassobolag, gjorde en deal. Sedan ett till. Vissa skrev av räntor, andra förhandlade om totalsumman. Det tog tid – många år – men varje gång en skuld var borta kände jag mig lite lättare. Som att jag fick tillbaka en liten bit av mitt liv.

Jag vet att 60 kronor i månaden låter futtigt. Men för mig var det början på frihet. Och varje liten delbetalning var ett bevis på att jag kunde ta mig ur det. Kanske inte snabbt, kanske inte utan sår, men ändå – framåt.

Åren gick, och till slut – långt senare – kunde jag stå på egna ben igen. Jag var fortfarande märkt av det som hänt, fortfarande försiktig, fortfarande trött. Men jag var också stolt. För jag visste att jag hade gjort det själv. Ingen räddade mig. Ingen tog bort skulderna eller betalade åt mig. Jag tog mig ut – steg för steg.

Och det är en erfarenhet som har följt mig sedan dess. Den lärde mig att jag klarar mer än jag tror. Att jag inte behöver rusa. Att det är okej att börja litet – bara man börjar.