Del 5: Därför vet jag att jag kommer lyckas – för jag har redan tagit mig igenom helvetet

När jag idag berättar att jag har bestämt mig för att byta yrke och leva på mitt företag och mina sociala medier, så händer det att folk tittar lite snett på mig. En del tror att det är en naiv dröm. Att det är en "rolig grej" vid sidan av. Att jag kanske inte förstår hur mycket jobb det faktiskt är.

Men det gör jag. För det här är inte första gången jag bygger något från noll. Det är inte första gången jag står inför något som ser omöjligt ut och tänker: Jag ska klara det ändå.

Jag har levt på existensminimum i åratal. Jag har bott på soffor, låtsats som att allt var okej när jag i själva verket inte ens hade ett hem. Jag har öppnat brev med händer som skakat, ringt inkassobolag med en klump i magen, känt hur ångesten växt varje gång jag loggat in på kontot och sett att lönen försvunnit innan den ens kommit in.

Och jag tog mig igenom det.

Jag byggde upp mitt liv igen – inte med någon hjälp utifrån, inte med en mirakellösning, utan med envishet, tålamod och små, små steg. Jag lärde mig att det går att vända även det som känns omöjligt. Att det inte alltid måste gå fort, men att det måste gå framåt.

Så när jag idag sätter mig ner för att jobba med mina idéer, min webbshop, mina inlägg, mina planer – då gör jag det med en inre trygghet som inte går att fejka. Jag vet att jag kommer lyckas. Inte för att jag tror på mirakel, utan för att jag tror på arbete. Och för att jag vet att jag har gjort det förut – när förutsättningarna var tusen gånger värre.

Jag vet hur det känns att vara nere på botten. Jag vet hur det känns att vara osynlig, trasig, utnyttjad. Men jag vet också hur det känns att stå rak i ryggen och säga: "Jag är fri nu. Jag bestämmer över mitt liv. Och jag tänker göra något stort av det."

Det är därför jag inte ger upp när det går långsamt. Det är därför jag fortsätter lägga sten på sten, även när ingen annan ser det. För jag har redan varit längst ner – och tagit mig upp. Då klarar jag det här också.