När du är ensam vuxen och hemmet aldrig städar sig självt – och varför du inte ska göra det på kvällen

Det finns dagar då hemmet ser ut som en tornado dragit fram i ett dockskåp. En ensam socka i hallen. En mugg med obestämbart innehåll under soffan. Och varför är det kladd på insidan av fönstret…? (Den frågan vill jag nog inte ha svar på.)

Jag står där, tittar runt – och inser att det inte kommer någon räddning. Det finns ingen annan vuxen i hushållet som kanske “snart tar tag i det där”. Det är bara jag. Och mitt barn, som visserligen är världens bästa, men som fortfarande är för liten för att kunna ta fullt ansvar.

Så jag plockar. För att det måste göras. För att ingen annan gör det.

Men jag vägrar göra det på kvällen. När barnet har somnat och huset äntligen är tyst, då är det min tid. Inte dammtrasans. Inte diskens. Inte tvättens. Min.

För jag har förstått något: bara för att det är stökigt betyder det inte att det måste fixas direkt. Hemmet är ett hem, inte ett showroom. Och jag är människa, inte städfirma.

Det är så lätt att dras in i den där känslan av att allt hänger på en själv – för det gör ju faktiskt det, när man är ensam vuxen. Men det betyder inte att man ska bränna ut sig. Det betyder att man måste vara extra noga med att skapa utrymme för återhämtning. Att skydda de där små ögonblicken av lugn med näbbar och klor.

Så disken får stå. Kladdet på fönstret också. För nu är det kväll, och jag tänker sitta i soffan med en kopp te och bara vara. Stökig lägenhet eller ej – det här är min stund.