När möjligheterna bara ramlar ner i knät på andra (och jag själv kämpar mig svettig)

Har du någonsin känt att vissa människor bara… flyter? Du vet, de där personerna som verkar snubbla över fantastiska jobberbjudanden, spännande samarbeten eller plötsliga genombrott – utan att ens hinna blinka. Medan man själv står där, med to-do-listan i ena handen och en kall kaffekopp i den andra, och undrar hur tusan man ska hinna skapa nästa "möjlighet" innan barnet vaknar.

Jag erkänner: jag kan bli lite avundsjuk.

Inte missunnsam, men ändå. Lite avundsjuk på det där till synes enkla livet där spännande saker bara... händer. Utan att man behöver jaga efter dem med andan i halsen och ett hopplöst Wi-Fi. Kanske uppskattar de inte ens vad som händer – för det händer ju hela tiden?

Samtidigt vet jag att jag är en sån som skapar mina egna möjligheter. Jag sitter inte still och väntar på att livet ska knacka på dörren. Jag bjuder in det. Jag ringer, sms:ar, knackar och ibland bankar på dörrar som inte ens är till för mig. Ibland lyckas jag. Ibland går det käpprätt åt skogen. Jag skulle säga att jag misslyckas i åtminstone 50 % av fallen.

Men vet du vad? Jag gör det ändå.

Och även om jag ibland drömmer om att någon gång få glida fram på en liten räkmacka av lätthet, så är jag ändå tacksam. Tacksam för att jag har en drivkraft som inte ger upp. Tacksam för att jag har lärt mig att ta initiativ, tänka utanför boxen och kavla upp ärmarna (bokstavligen – speciellt när barnens kladdiga händer kommer in i bilden).

Att skapa sina egna möjligheter är inte glamoröst. Det är slitigt, frustrerande och ibland nästan komiskt hur mycket man får kämpa för så lite. Men det är också utvecklande, lärorikt – och helt ärligt, ganska coolt.

Så till dig som också kämpar, svettas, snubblar och reser dig igen: jag ser dig. Vi kanske inte får allt serverat, men vi lagar vår egen jäkla buffé. Och någon gång kanske, bara kanske, trillar det ner en bonusdessert från ovan.

Och då? Då kommer vi garanterat att uppskatta den.